Mina resor

Min första ölresa började i en replokal när jag var 16 år. Varje rep delade vi på en burk starköl (som sångarens kusiner hade glömt kvar) för att lära oss att gilla öl. Vi lyckades över all förväntan.

Femton år senare bodde jag i Stockholm och var ledig på torsdagar. Varje onsdag efter jobbet slank jag in på Systembolaget i närheten och köpte med mig en påse öl hem. Började testa mig fram. En Becks, en San Miguel, en Red Stripe och så vidare. Det kändes lyxigt med öl som kostade nästan 15 kronor styck!

Så småningom kände jag mig tillräckligt modig för att lägga ner någon av dom knäppa ölen – annat än ljus lager – i korgen. En Orval här, en Brooklyn East India Pale Ale där.

Och så en dag chansade jag på en burk med amerikanska flaggans färger och lite go retrostil på designen. Dale’s Pale Ale. Fan, det här var ju … väldigt, väldigt gott.

Veckan därpå blev det en Dale’s Pale Ale till, för att se om upplevelsen fanns i själva burken och inte var påverkad av yttre omständigheter. Jo du, här var det ölen som fixade smakpartyt helt på egen hand. Smakrik, stor, fyllig, både besk och söt och kanske lite knäckig och något … blommigt? Fruktigt? Dessutom crazy att den kom i en burk när all annan dyr och konstig öl bara fanns på flaska.

Så kom det sig att Dale’s Pale Ale blev starten på min andra ölresa. Som tog mig till Mohawk, Avery Brewing och Stigbergets. Och vidare till porter, imperial stout och Beyond Beer Club. Som i sin tur har lett mig vidare till suröl, vildöl, belgare, bitter och hantverkspilsner.

Flaggskeppets resa

1997, samma år som jag satt och tvingade i mig industrilager ur en plastmugg i en replokal, öppnade Dale Katechis en restaurang i en håla i Colorado. Han döpte stället till Oskar Blues Original Grill & Brew och började snart brygga öl i restaurangens källare.

Att brygga öl hade Dale lärt sig genom att göra egen bärs i badkaret när han pluggade på universitetet. I restaurangens källare omvandlade han nu ett av sina gamla recept till att bryggas i större skala (och utan badkar). En tolkning av en American pale ale, bryggd på europeisk malt och amerikansk humle. Mycket av allt. Den lite högre alkoholhalten placerade ölen stil- och smakmässigt någonstans mellan en APA och en IPA.

Han döpte resultatet till Dale’s Pale Ale och gav den en egen kran uppe i restaurangen.

Ryktet om den goda ölen spreds snabbt, och med stigande efterfrågan började Dale även buteljera sin öl så att folk kunde köpa med sig den hem. På etiketterna fick bryggeriet sitt namn från restaurangen; Oskar Blues Brewery.

Med närheten till Rocky Mountain National Park var det många som köpte med sig några kalla Dale’s Pale Ale att njuta av på sina vandringar.

Något som dock kan ta ner helhetsupplevelsen av en härlig hajk är att kånka runt på en massa tomma glasflaskor. Så när restaurangen fick ett spam-fax (fax!) om en manuell apparat för burkning av drycker gjorde Dale en chansning och slog till. Dom stora bryggerierna sålde ju sin öl på burk, varför skulle man inte kunna göra samma med hantverksöl?

I november 2002 blev Oskar Blues först i världen med att paketera sin egen hantverksöl på burk.

Tyck vad du vill om flaska vs burk, men burkens fördelar är svåra att bortse från. Den tar mindre plats och väger mindre än glasflaskan (vilket innebär mindre utsläpp per fraktad öl), den är inte lika ömtålig, och materialet kan återvinnas om och om igen till en relativt låg kostnad. Inte minst finns det ingen annan förpackning som skyddar ölen lika bra från dess värsta fiender, syre och solljus.

Ett par decennier senare är flaskan nästan lika sällsynt hos hantverksbryggerierna som burken var innan Dale fick det där spam-faxet.

———

(Det är såklart inte bara burken som har gjort den här ölen till ett flaggskepp. Förutom att vara bryggeriets storsäljare har Dale’s Pale Ale visat att man kan gå från restaurangkällare till butikshyllor på andra sidan jorden, den har blivit utnämnd av New York Times till den bästa pale alen, och har breddat synen på vad en pale ale kan vara.)